Löpartermer

Då jag inser att det är en ”hel del” löpande på min blogg länns det på sin plats att reda ut ett antal termer som jag använder mig av.

Pulsklocka
En mackapär som, kanske inte helt överraskande, mäter pulsen.

Den fungerar så att ett elastiskt band späns runt bröstet och detta har i sin tur en sändare som skickar signaler till en klocka på handleden. Polar har en hel drös med sådana.

GPS
Ja, de flesta vet nog vad det är men varför har en löpare en apparat för, som min vän Mats sa, ”GLOBAL Positioning System”?

Syftet med en GPS är att veta distansen, inte positionen. För trekilometersspåret är det kanske inte helt nödvändigt (se dock Tekniklöpare nedan), men vid maratontränig när passen är uppemot två mil kan en GPS, tadaaa, komma till pass. På en mil springer jag oftast flera hundra meter i ”onödan”, byte av sida på vägen etc. Superduperlöparna tänker alltid på att ta kortaste vägen, även på ett maraton. Garmin har intressanta GPS:er för både bil och sport.

Maxpuls
Fortare än så kan inte hjärtat slå. (Låter som en sur slogan)

Det är inte så hemskt som det låter, du dör inte vid den pulsen, även om det nog kan kännas så. Till skillnad från en bilmotor har kroppen ingen rödmarkering på varvräknaren. Däremot bränner kroppen energi i parti och minut vilket betyder att, för att fortsätta bilanalogin, bränslet tar snabbt slut och motorn stoppar snart om du fortsätter på det varvtalet.

Åttioprocentstempo
Med hjälp av pulsklockan kan man reglera sitt tempo så att det inte överskrider den punkt där kroppen börjar jobba under syrebrist. Enligt experterna sker detta vid ungefär 80% av maxpulsen och brukar kallas för ”mjölksyretröskel”.  Om man går över den sjunker musklernas verkningsgrad, dvs man förbrukar mer energi utan att för den skull få bättre prestanda.

Atta träna på ”80%” tenderar till att vara relativt behagligt. I alla fall om man jämför med att springa i full karriär.

Tekniklöpare
En löpare som har varenda pryl som existerar, inklusive speciella strumpor för 110 kr paret. Eller som Rune Larsson (Svensk Ultralöpare) säger, – ”Ser du en person med GPS på spinningpasset så är det Tekniklöparen”. Om tekniklöparen glömmer pulsklockan han (eller, i just detta fallet, hon) inte träna alls.

Sjuklöpare
En person som egentligen är ganska bra tränad, men som ständigt är rädd för att inte prestera lika bra som förra passet. Framför allt om löparen springer i sällskap med andra. Det hörs ständigt kommentarer som – ”Jag är helt slut i dag, har nog sovit dåligt” och ”Jag är nog lite förkyld i dag, det påverkar en hel del”. När rundan är slut visar det sig alltid att det gick ganska bra ändå.

Pronering
Vid diskussion av skor hörs detta ord ofta. Pronerare är en term för en löpare som springer med tyngden på ”insidan” av foten, dvs fötterna gör en V-form. Detta kompenseras med en sko som stöttar just insidan av foten och de alla flesta människor pronerar mer eller mindre. Skor som kallas ”stabila” är nästan alltid pronationsskor.

Motsatsen kallas supinering.

Fotinlägg
Heter egentligen Fotbädd, men säger man det begriper ingen vad man menar.

För en löpare som springer ofta (och långt) är det i princip en nödvändighet att ha någon form av ortopediska inlägg. Efter 20-årsåldern börjar foten mer eller mindre kollapsa och för en förtioårig löpare kan det vara rent plågsamt att springa utan att korrigera kroppens degeneration. I mitt fall försvann ett knäont som hindrade mig från att springa mer än tre veckor i taget. ”Run Forrest, Run!”

Asfaltlöpning
En löpningens svarte Petter.

När man berättar att ens löpning är på ungefär 50% asfalt får man nästan automatiskt kommentaren ”Ååååhh, akta knäna”. Inte helt obefogat eftersom första tanken nog går till den gången man vurpade med cykeln på en asfaltsväg, vilket gör att min kommentar att ”asfalt är faktiskt relativt mjukt” inte hörsammas särskilt mycket.

Problemet med asfalt är att det har hög friktion; foten bromsas upp väldigt effektivt när den sätts i. I och med detta krävs det att löparen har ett bra löpsteg, vilket är den största boven för knäont i och med asfaltlöpning.

Största faran med väglöpning på asfalt är nog inte asfalten i sig, utan bilisterna.